Bärgning av fyra gamla skjutmål från Gävle skjutfält

Allt började faktiskt vintern innan, på Militariamässan i Solna, där vi hade med oss bilder på vår renoverade strv m/37.
-"En sådan vet jag var det står," sade en för oss då okänd person som kom förbi.
Eftersom vi trodde att vi kände till samtliga kvarvarande m/37 blev vi både skeptiska och nyfikna. Jaha ja, säkert, tänkte vi, men replikerade försiktigtvis artigt någonting i stil med "Aha, det var intressant, kan du berätta mer?"

Och för att göra historien lite kortare så åkte vi upp för att kontrollera, och han hade förstås rätt; det visade sig till vår stora förtjusning vara inte en utan två 37:or, och det var dessutom två pansarbilar!
Sensmoral: Tro aldrig att du vet allt!

Rullflaksterrängbilen är vår arbetshäst

Trots att rullflaksterrängbilen egentligen inte är särdeles terränggående vållar det inga som helst problem att köra fram till de två närmaste objekten.

Förvisso var vegetationen betydligt tätare nu än då vi rekat under våren, men det viktiga är förstås markbärigheten, och den var ju inte sämre än förut.

Utan maskinella hjälpmedel står man sig ganska slätt när man ägnar sig åt denna typ av verksamhet; objekt som väger åtskilliga ton och som sjunkit ner i marken under loppet av årtionden är inget man baxar upp för hand. Som tur var kunde vi låna två rullflaksterrängbilar från (dåvarande) P10.

Det första som måste göras är att få den lilla stridsvagnen att bli lastbar så att vi får det svängrum vi behöver för att lyckas lasta pansarbilen. Detta involverar förstås en del grävande, jorden släpper inte decenniers grepp särskilt lättvindigt... Men till sist är det ändå dags; flaket läggs ner framför den lilla stridsvagnen, den dras ombord och surras och därefter är det bara att lyfta upp flaket.

Pansarbilen är en lite svårare nöt att knäcka, den rullar inte, och ger ett ganska "gistet" intryck, så vi bestämmer oss för att vi måste lyfta den upp på ett flak som vi först lägger på marken.

Med en lagom blandning av respekt för involverade krafter och en sprudlande entusiasm skred vi till verket. Det tog lite längre tid att få upp den på flaket eftersom lyftarmen på rullflaksbilen inte går att svänga i sida, så lyftet måste ske i etapper.

Två rullflaksterrängbilar lyfter pansarbilen.

Därefter begrundade vi de andra objekten, ytterligare en pansarbil m/31 och en strv m/37. De stod lite mer otillgängligt till och var betydligt mer kompletta; inte så många nyfikna hade orkat gå ända dit för att bända loss souvenirer. Dock var de ju av samma anledning betydligt svårare att bärga också. Ganska snabbt gick det upp för oss att den bärgningen skulle bli någonting helt annat än dagens smärtfria tillställning...

Den andra helgen, senare samma höst

Den andra helgen, då vi skulle hämta de två objekt som stod lite värre till fick vi minnsann jobba lite hårdare. Till att börja dagen med fanns inte någon väg till platsen där de stod. Egentligen hade vi velat ha antingen en rysk helikopter modell större, eller en kranbil med en 700 m kranarm.

Vi hade förstås varken det ena eller det andra. Vi hade en terrängbil 40 med kran och en rullflaksterrängbil igen, men den senare skulle knappast ta sig fram dit. Alltså måste vi få ut objekten till närmaste väg. Vi behövde maskiner igen. Och vi behövde få in maskinerna till platsen ifråga.

Digra förberedelser

Det första som stod på agendan var alltså att rekognoscera en väg fram till hämtobjekten. Att ta sig genom skogen kortaste vägen visade sig helt omöjligt. Däremot fanns en annan möjlighet; en längre väg som för några decennier sedan kunnat beskrivas som en kostig, men den hade dels växt igen, och dels hade någon för länge sedan spärrat av den med en enorm jordhög, som nu integrerats fint i naturen till en präktig liten kulle.

Tack vare våra välvilliga lokala kontakter fick vi låna motorsågar och en bandlastare. Och sist men inte minst var vi ett dussin entusiaster som såg fram emot att slita som djur en hel helg.

Nu kunde vi börja med att använda motorsågar för att ta oss fram till första stora hindret -- den lilla kullen. Där var bandlastaren helt oumbärlig. Utan den hade vi hållit på och grävt ännu. Dock var den inte av allra senaste snitt, och därigenom ganska svårkörd, så underhållningsvärdet av den här manövern var inte obetydligt -- för oss som inte satt ombord och förtvivlat slet i ett dussin spakar vill säga.

Med kullen undanröjd och ytterligare några hundra löpmeter väg röjd av motorsågsmänniskorna (nå, lite turades vi om att slita!) lade vi på kedjor på vår terrängbil 40 och körde den ut till arbetsplatsen. Nu, kändes det som, kunde vi börja med det egentliga arbetet!

Den andra bärgningsoperationen börjar

Vid första påseende borde det ju vara "piece of cake" att lyfta ombord den gamla 37:an på 40:an, men den har rotat sig ordentligt i marken, det tar en god stund att ens lyckas få lyftsling under den. Dessutom är skrovet fullt av bråte. Kranen orkar inte ens nästan. Det blir till att börja en utgrävning i mindre skala.

Med vagnen urlättad så mycket det bara gick och lite till orkade till sist kranen med ett stort nödrop att lyfta ombord 37-vraket. Sedan tog det en god stund och mycket slanor och granris innan 40:an tog sig runt på den allt lerigare slänten.

Under tiden letar vi i den närmaste omgivningen efter delar som hör till fordonen och hittar väldigt mycket, bland annat båda banden till 37:an. Vi vill ju ta tillvara allt som finns.

Pansarbilen var förstås betydligt större än 37:an, och att få upp den på flaket till 40:an var inte att tänka på. Det fanns bara ett sätt, och det var att släpa ut den. Efter att ha sågat bort ett par träd som växt upp genom ramen och försiktigt vänt på den kan vi börja släpa...

Som syns på bilden ovan så gled inte de fastrostade hjulen särdeles lätt över marken, eftersom delar av gummit satt kvar och envist plöjde sig ner i marken. Dessutom började det bli bråttom eftersom mörkret snart skulle sänka sig över arbetet. Vi höll på till en stund efter mörkrets inbrott, men då hade pansarbilen fastnat, och eftersom det var nästan omöjligt att se handsignaler så bröt vi för dagen.

Morgonen därpå tog vi till ytterligare en resurs och lät terrängbilen knuffa på och ibland lyfta, samtidigt som traktorn drog. Det gjorde susen, så även om det var lite komplicerat att koordinera de båda förarna så gick det förvånansvärt smidigt.

Innan vi kunde åka hem hade vi förstås ett digert jobb att tvätta bort två dagars lera från de prylar vi hade lånat.

Hemfärden var inte mycket att skriva om -- utom möjligen att det bitvis var lite nervöst, eftersom uppsticket på pansarbilen där den stod på rullflaksbilen totalt gjorde höjden till väldigt nära de 4.50 m som skall vara fri höjd.

Idag står den strv m/37 som vi tog hem denna andra resa i Tjeckien. Det var bilderna från den här hämtningen som gjorde att museet i Prag blev intresserade av att skaffa hem en AH-IV S (originalbeteckning på strv m/37).

Läs mer om hur vagnen ovan kom till Prag i samband med deras Tank Day, eller om den tjeckiska renoveringen.

Den mera kompletta av de två pansarbilarna har vi planer på att själva renovera. Vi har börjat söka efter reservdelar. Har du något tips är du mer än välkommen att höra av dig!

Stort tack till Södermanlands Regemente, FMCK Gävle, Gästrike Militärhistoriska Förening, Gävleborgsgruppen och alla arbetsmyror som ställde upp dessa dagar utan minsta krav på ersättning.