År 1941 behövde US Army en ny snabb, lätt pansarvärnskanonbil. Studebaker, Ford och Chrysler lämnade anbud på tre snarlika 6-hjuliga fordon. Ganska snart stod det klart att man inte skulle kunna bekämpa tyska stridsvagnar med detta lätta vapen, men produktionen startade ändå, dock fick bilen istället en roll som bepansrat spaningsfordon. Ford fick kontraktet och serieproduktionen började 1943.

USA:s spaningsförband blev snabbt förtjusta i den snabba bilen. Vad den saknade i vapen och pansar ersatte den med sin snabbhet. I terrängen fastnade den ofta på grund av sin tyngd, men på hård väg kunde man köra i 90 km/h upp till 600 km på en tank.

Efter andra världskriget hamnade många Greyhound i tredje världen där de kom att användas länge.

Under Kongokrisen 1960-64 var de katangesiska rebellerna utrustade med Greyhound. Redan 1961 lyckades en svensk pluton slå ut två M8 vid en eldstrid. När svenskarna senare grupperades på Kaminabasen hittades de två utslagna bilarna. Bilarna gick att reparera och ingick snart i den svenska beväpningen. I december 1962 gjorde FN en offensiv mot rebellerna med de två Greyhound som döpts till ''Nina-Belle'' och ''Lulle-Belle''. Man hade endast ett rostigt 37 mm skott till varje bil, men kulsprutorna fungerade och rebellerna drevs på flykten. Från rebellerna togs ytterligare två defekta M8 som krigsbyte. Ingen av de svenska M8 har bevarats. Arsenalens fordon är en kopia.