Konstruktören Sven Berge presenterade 1956 ett förslag på en ny svensk stridsvagn. Kanonen var fast i chassit och vagnen var liten och låg - d.v.s. hade liten målyta i både front och sida. Nackdelen att inte kunna skjuta under gång var inte så stor vid denna tid eftersom även vagnar med gyrostabiliserad, tornplacerad kanon var tvungna att stå stilla för att få god träffsannolikhet. 1957 jämfördes tre alternativ A- en anglo-amerikansk vagn motsvarande M60/Chieftain, T- en tysk-fransk vagn som senare blev Leopard I, samt S- det svenska förslaget.

1958 beslutades om utveckling av det svenska förslaget - ''Stridsvagn S''. Serieleverans av Strv 103A påbörjades 1967. Nästa delserie, 103B, med starkare gasturbin, kom 1970 och då uppdaterades 103A till 103B-status.

Man riktar i sida genom att centrumsvänga och i höjd genom att påverka fjädringen. Chassilagrad kanon medgav längre eldrör, vilket ger bättre genomslagsförmåga. Vagnen simmar med hjälp av en hög flytbälg.

1986 modifierades alla vagnar till 103C med bl.a. ny kolvmotor och nytt reglersystem för gasturbinen. Detta och övriga åtgärder som vagnarna genomgick ökade tillförlitligheten dramatiskt. En kommentar från besättningar har varit att det var då som vagnen kom till sin rätt. I händerna på en väl utbildad besättning som kunde använda vagnen rätt var den en formidabel försvarsvagn som även modernare vagnar hade svårt att slå ut. Det galler som skulle placeras i fronten på vagnen som skydd mot RSV-vapen hemlighölls fram till 1992.

Strv 103 utgick ur krigsorganisationen 2001.