Svensk stridsvagnsproduktion fyllde inte landets behov och 90 st TNH beställdes 1939 från CKD i Prag. Tyskland beslagtog dock vagnarna och gav dem beteckningen PzKpfw 38(t) Ausf S. Efter långa förhandlingar med tyska myndigheter om licenstillverkning beställdes från Scania-Vabis 1941 116 vagnar som levererades 1942-1943 - Stridsvagn m/41 SI. 1942 lades en andra beställning som kom att betecknas Strv m/41 SII. Jämfört med SI hade den förstärkt frontalt pansar och större bränsletank samt en starkare motor som dock krävde mer plats, varför chassit förlängdes något mellan andra och tredje bärhjulen.

Strv m/41 låg inte på samma sätt som Landsverksvagnarna (m/38 - m/40) i teknikens framkant; chassit var nitat istället för svetsat, och man använde bladfjädrar istället för torsionsstavar som fjädring. Vagnen hade dock god framkomlighet och upplevdes lättmanövrerad, något som säkert även förstärktes av förväljarlådan. Driftssäkerheten var också utmärkt, och chassit kom att användas i flera senare tillämpningar, både i Sverige (Stormartillerivagn m/43 och Pansarbandvagn 301) och i Tyskland under kriget.

Samtliga Strv m/41 byggdes om till SAV m/43 eller Pbv 301 under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Ingen ''äkta'' Strv m/41 finns kvar; museets vagn är en SAV m/43 som konverterats tillbaka.